Institutionen för nordiska språk

Nordiskt perspektiv och grannspråksförståelse i andraspråksundervisning för icke-nordiska invandrare

Bakgrund

Nordens språkråd skall enligt målsättningsparagrafen i sina stadgar ”främja internordisk språkförståelse och språkbehärskning, stärka den nordiska språkgemenskapen och kunskapen om språken i Norden, främja en demokratisk språksyn i Norden och stärka de nordiska språkens ställning i och utanför Norden”. Om man ska närma sig dessa mål är de nordbor som inte har något av Nordens inhemska språk som modersmål en nyckelgrupp. Undersökningar tyder på att de har svårare än andra nordbor att förstå nordiska grannspråk. Troligen har de ofta begränsade kunskaper om språken i Norden och den nordiska språkgemenskapen. Det behövs inte heller några närmare undersökningar för att konstatera att det nordiska perspektivet har en mycket undanskymd plats i undervisningen i Nordens språk som andraspråk. Det finns alltså en mycket stor risk att en stor grupp nordbor, kanske drygt 1 miljon, i praktiken lämnas helt utanför den nordiska språkgemenskapen. Det skulle få allvarliga följder, såväl för dessa nordbor som för den nordiska språkgemenskapens framtid.

Syfte

Syftet med projektet är att beskriva och analysera språkbruk och språkinlärning hos ett antal nordbor som invandrat till Norden i vuxen ålder, och inte har nordiskt modersmål men ändå kan sägas vara väl integrerade i nordisk språkgemenskap, åtminstone i delar av den, såsom i en svensk-dansk språkgemenskap. Med hjälp av intervjuer och kanske också med hjälp av etnografiska studier av deras språkliga vardag ska deras positiva erfarenheter av hur de inlemmats i språkgemenskapen lyftas fram. Med väl integrerad avses här att informanterna behärskar även grannspråket så pass bra att de kommunikativa mål som i sammanhanget är realistiska kan uppnås. För den som vill sätta in den nordiska s.k. semikommunikationen i ett tvåspråkighetsperspektiv är det alltså en huvudsakligen funktionell tvåspråkighetsdefinition som blir aktuell (Börestam & Huss 2001).

Tanken är att de personer som ingår i undersökningen ska kunna tjäna just som positiva exempel. De lärdomar studien ger ska på sikt kunna tillämpas när man planerar pedagogiska eller språkpolitiska insatser för att stärka delaktigheten för nordbor med annat modersmål i språkgemenskapen.

Syftet med undersökningen är alltså praktiskt. Det hindrar inte att den också kan ge värdefulla bidrag till språksociologisk teoribildning (se nedan).

Kort forskningsbakgrund

I ett internationellt språksociologiskt perspektiv är den nordiska språkgemenskapen ett forskningsobjekt av mycket stort intresse, särskilt den primära gemenskapen mellan norsk-, dansk- och svensktalande. Förekomsten av tre, relativt små, mycket stabila och sinsemellan begripliga nationalspråk ger nästan unika möjligheter att undersöka divergens- och konvergensprocesser mellan grannspråk i moderna språksamhällen. Sådana studier har hög relevans i både europeiskt och vidare internationellt sammanhang i en tid när många nya stater formerar sig och därvid ger konstruktionen av nationalspråket eller nationalspråken en viktig roll.

Mot den bakgrunden är forskningen om den nordiska språkgemenskapen förvånansvärt begränsad. Likväl har åtskilligt gjorts. Något förenklat kan man urskilja tre riktningar: begriplighetstester, kvantitativt inriktade språkbruksundersökningar baserade på enkäter m.m. samt kvalitativt inriktade tal- och skriftetnografiska undersökningar.

Den klassiska begriplighetsundersökningen är Mauruds tester med värnpliktiga (1976), som grovt sett visade att svenskar och danskar har svårt att förstå varandra i tal; svårast var det för svenskarna. Norrmännen förstår båda grannspråken relativt väl, svenskan dock bättre än danskan. Samma mönster ser vi i Bøs studie några år senare (1978), samtidigt som det där framgår hur stora de geografiska skillnaderna är. I områden där man har täta kontakter med ett nordiskt grannland förstår man naturligtvis också det aktuella grannspråket bättre, en kontaktfaktor som ytterligare förstärks av att man i sådana regioner, åtminstone tidigare, haft för vana att ta in grannlandets radio och tv-sändningar.

Under de senaste åren har studier av såväl grannspråksförståelse som grannspråksinteraktion vidareutvecklats inom projektet Bron och språket med Jan Svensson (Lunds universitet) och Frans Gregersen (Köpenhamns universitet) som projektledare. För närvarande pågår också en uppdatering av Mauruds undersökning under ledning av Lars-Olof Delsing vid Lunds universitet. Mauruds huvudresultat tycks bekräftas av Delsings studie, men modifieras på flera viktiga punkter; exempelvis tycks danskar förstå talad svenska lika lite som svenskar förstår talad danska. Om detta stämmer är det dock för tidigt att helt säkert uttala sig, bland annat för att de uppgifter som Delsing i nuläget kan lämna ut (via hemsidan www.nordkontakt.nu) bara visar grannspråksförståelse ”per se” utan hänsyn tagen till om förståelsen gäller tal eller skrift.

Ett mycket viktigt delresultat av bägge de ovan nämnda projekten är att nordbor med icke nordiskt modersmål klarar testerna sämre. Malmöbor som inte har svenska som modersmål är alltså mycket sämre på att begripa danska än andra Malmöbor. Hur grannspråksförståelsen är kopplad till modersmålskompetensen är därför en annan fråga av stort intresse. I Hamburg arbetar en forskargrupp under ledning av Kurt Braunmüller med teoriutveckling kring grannspråksförståelsens natur. Bland annat har Doetjes (2003) testat den s.k. rekonstruktionsmodell som Bannert (1981) föreslagit. Materialet samlades genom att drygt 150 svenska skolelever fick översätta ett antal danska verb som upplästes för dem på band. Genom att analysera svaren fick man en bild av hur informanterna gått tillväga. Bland annat visade det sig (Doetjes 2003:30) att det företrädesvis var konsonantklustren som blev föremål för rekonstruktion. Sannolikt har andraspråkstalare mycket svårare att på egen hand utveckla analytiska strategier av denna art.

Bland viktigare kvantitativt inriktade språkbruksundersökningar kan nämnas Börestams enkätundersökningar om språkval, språklig anpassning och språksvårigheter vid internordisk kontakt på Island (1984), bland svenska turister i Jylland (1985) eller vid nordiska möten (1991). Det gäller alltså nordbor som i många fall har en ovanligt positiv och medveten inställning till den nordiska språkgemenskapen. Detsamma gäller Nikkos (1995) studie av Mittnorden-samarbetet.

Börestam står också bakom den utförligaste taletnografiska studien, Skandinaver samtalar (1994), som ger en bild av språkliga anpassningsstrategier. Svenskar, danskar och norrmän i samtal med varandra gör knappast försök att tala skandinaviska, än mindre går de över till engelska. Denna bild av anpassningsstrategierna bekräftas av Rasmussen (2002). Däremot använder de enligt Börestam upprepningar, förtydliganden, bekräftelser m.m. i mycket högre utsträckning än i enspråkiga samtal. Under stark koncentration och med gott samarbete lyckades man på så sätt förstå varandra rätt så bra. För detta förståelsearbete var den asymmetriska grannspråksförståelsen en tillgång eftersom den som förstår bättre också kan göra mer för att andra ska förstå. En liknande forskningsuppgift har nyligen genomförts av Ludger Zeevaert (2003) och rapporteras i doktorsavhandlingen: Interskandinavische Kommunikation. Strategien zur Etablierung von Verständigung zwischen Skandinaviern im Diskurs. Liksom Doetjes tillhör Zeevaert forskargruppen i Hamburg.

Deltagarna i Börestams undersökning hade alla nordiska språk som modersmål, och det är inte självklart att talare från andra samtalskulturer i samma utsträckning utnyttjar interaktionella strategier av denna art. Över huvud taget har studier av interaktion, företrädesvis av autentisk art, under senare år blivit allt vanligare inom språkforskningen. Tal- och skriftetnografiska studier av skandinavisk kommunikation har också gjorts, bland annat i en studie av den interna kommunikationen på de nordiska företagen Nordea och Stora Enso. En inledande enkätundersökning visar att den interaktionella stilen tillmäts stor betydelse (Louihala-Salminen 2002), och att exempelvis den typiska svenska chefen tecknas i helt andra termer än exempelvis den finska. 

Forskningsläget är alltså sådant att vi idag har en viss överblick både över den interskandinaviska språkförståelsen i allmänhet och över språkval och språklig anpassning i vissa situationer. Däremot finns inga studier som tematiserar de icke modersmålstalandes situation. Detta är en besvärande lucka, dels av praktiska skäl (se ovan!), dels av teoretiska skäl. Man måste nämligen räkna med att inslaget av icke modersmålstalande kommer att vara betydande i den nordiska språkgemenskapen så långt fram vi kan förutse, liksom i andra språkgemenskaper världen över. Det går därför inte att utveckla teorier och modeller om dess framtid utan empiriska studier av denna grupp.

Forskningen om hur vuxna människor tillägnar sig ett andraspråk är vittomfattande, och omfattar idag inte bara pedagogiska aspekter grundade på typologiska avväganden utan de flesta aspekter på mänsklig kommunikation, inte minst interaktionella sådana. Att i detta sammanhang redogöra närmare för andraspråksforskningen ter sig inte meningsfullt. Det räcker med att konstatera att det speciella perspektivet i föreliggande studie, dvs. grannspråksförståelse och grannspråkskunskaper, är mycket lite uppmärksammat.

Allmän uppläggning och frågeställningar

Av arbetsekonomiska skäl begränsas undersökningen till den svensk-danska språkgemenskapen i Köpenhamn-Malmö-området. Det vore intressant att studera också den svensk-norska språkgemenskapen i kontaktbältet längs kölen, men det ryms inte inom de givna ramarna. Öresundsområdet är också en mycket dynamisk region där just grannspråksförståelsen är av yttersta vikt för den integration som alla väntar sig efter sig efter att bron kommit till stånd. För bedömningar av integrationsprocessen ur språkligt perspektiv se Teleman 1999, 2001 och Gregersen 2003. Samtidigt är det en region som domineras av två stora städer och där andelen invandrare därför är förhållandevis stor.

En utgångspunkt för undersökningen är alltså att beskriva en samling positiva exempel som kan ge användbara lärdomar. De individer som ingår i undersökningen är alltså inte representativa, utan väljs ut på grund av sina speciella, förhoppningsvis förebildliga, erfarenheter. Undersökningen kommer alltså inte att ge en bild av den faktiska situationen, däremot möjligen av hur den skulle kunna vara. Det kommer inte heller att vara möjligt att studera mer än ett ganska litet antal individer. Uppdraget ges med andra ord inte i kartläggande syfte, för vilket andra metoder torde lämpa sig bättre, utan för att via kvalitativa metoder med inslag av fallstudier komma åt vad vi tror kan vara värdefull information om strategier och erfarenheter. Det kvalitativa perspektivet innebär, liksom det faktum att det rör sig om så få individer, att det inte går att kräva att informanterna ska vara representativa för invandrargruppen i sin helhet. Detta skulle för övrigt kräva en inledande kartläggning av situationen i mer generella termer. Då är det viktigare att om möjligt sträva efter så stor spridning (till exempel efter härkomst, socialgrupp och kön) som möjligt bland de personer som intervjuas.

Svaren på de frågor som ställs måste alltså ses som exempel på svar, och undersökningen har ofrånkomligen karaktär av pilotstudie. Inte desto mindre borde följande frågor ges tentativa svar:

  • Vad har varit avgörande för just dessa nordbor med icke nordiskt modersmål som blivit delaktiga i en svensk-dansk språkgemenskap? Familjeförhållanden, arbetsliv, undervisning, modersmål, kulturell bakgrund, mentorsgestalt, attityder etc.?
  • Vilka särskilda strategier för språkval och språklig anpassning tillämpar dessa nordbor i dansk-svensk kommunikation? Är de medvetna om dessa strategier?
  • Kan de artikulera några särskilda attityder till olika nordiska språk, särskilt danska och svenska, och har de några mer specifika kunskaper om den nordiska språkgemenskapen?
  • Vilken roll har undervisningen i deras nordiska hemlands språk haft för dem? Går det att ge exempel på undervisning i svenska eller danska som andraspråk som också givit kunskaper och färdigheter i grannspråket? Hur kan sådan undervisning se ut?

I förhållande till projekttiteln kan denna uppläggning synas lägga alltför liten vikt vid andraspråksundervisningen. Men det är bara skenbart. Ett övergripande syfte är att på sikt kunna förbättra det nordiska perspektivet i andraspråksundervisningen. Om sådana förbättringar inte ska bygga på gissningar, är det nödvändigt att känna till erfarenheterna och kunskaperna hos dem som lyckats.

Metod

Metodiskt kan studien sägas vara etnografiskt orienterad, men med intervjuer som centralt inslag. Undersökningen måste göras i flera huvudetapper. Ett första steg blir att hitta sådana personer som är lämpliga att undersöka, intervjua dem samt i lämplig omfattning (beroende på vad vi fått veta av dem) dokumentera deras språkliga verksamhet. Därefter följer en uppföljningsfas med syfte att utnyttja de erfarenheter som undersökningspersonerna meddelat oss för att närmare ta reda på vad som verkligen hjälpt dem. Om det skulle visa sig att det är undervisning, ska lärarna uppsökas och deras arbetssätt beskrivas och analyseras. Andra faktorer, t.ex. förhållanden på arbetsplatsen, bör också i den mån det går följas upp. Så mycket som möjligt av det praktiska arbetet kommer att utföras av en forskningsassistent.

Man kan tänka sig att intervjua ca 10 personer, idealiskt sett 5 på var sida Öresund. Fler än så är knappast möjligt att hinna med. Snarare kan det tänkas att studien utvecklas i riktning mot inträngande studier av ännu färre personer.