Department of Scandinavian Languages

Originalversionen av Snorre Sturlassons Edda?

Edda av den isländske politikern, historikern och författaren Snorre Sturlasson (1179–1241) är ett av Nordens enskilt mest berömda prosaverk. Det är en lärobok i fornnordisk skaldekonst som också skildrar nordbornas gudavärld och religiösa föreställningar under medeltidens gryning. Vi skulle veta mycket litet om svensk religion under vikingatiden om inte Snorre funnits att jämföra med, och de även i dessa dagar så populära asagudarna skulle lysa med sin frånvaro i barnlitteratur och populärkultur.

Men för mytologin i Edda har vi egentligen att tacka Snorres läsekrets av samtida poeter. Fr.o.m. 800-talet var skalder populära vid hövdingahirder och furstehov, alltifrån Ryssland i öst till Irland i väst men också i Sverige. Det speciella versmåttet för dessa lovprisningsdikter kallas drottkvätt som excellerar i bl.a. synonymer och metaforer med anspelningar på förkristna företeelser. (Den tidigaste i original belagda drottkvättstrofen återfinns på den öländska runstenen vid Karlevi från slutet av 900-talet, rest efter en dansk hövding.) Det tidiga 1200-talets skalder började bli okunniga om tidigare generationers tro och seder. Edda är en introduktion till de poetiska synonymernas och metaforernas bakgrund samt hur de skulle användas, delvis i dialogform.
Snorres Edda i sin helhet är känd från fyra olika handskrifter från medeltiden eller med rötter däri. En av dem skänktes 1639 av biskopen på Island till en dansk historiograf, vars änka av ekonomiska skäl tvingades sälja handskriften till Magnus De la Gardie. Han donerade 1669 den till Uppsala universitetsbibliotek (därav benämningen Codex Upsaliensis), och därmed kom den inte att återlämnas från Danmark till Island tillsammans med andra isländska handskrifter. Codex Upsaliensis utgör tillsammans med Silverbibeln Sveriges allra främsta bokskatter.

Codex Upsaliensis eller Uppsala-eddan anses vara skriven i början av 1300-talet och är äldst av textbärarna, även om den också måste vara en (möjligen indirekt) avskrift från Snorres 1220-talsoriginal. Codex Upsaliensis skiljer sig drastiskt från de andra texterna genom sin extrema korthet. Varför det är så är en av de stora gåtorna inom forskningen om fornnordiska texter. Att lösa denna gåta är huvudsyftet med det sökta projektet.

Tidiga, främst tyska forskare menade att det är Codex Upsaliensis som ligger närmast usprungsversionen, men den idag etablerade sanningen är istället att uppsalahandskriften drastiskt har förkortats utifrån en förlaga till de andra manuskripten. Inte i någon modern utgåva av Snorres Edda tas därför ordentlig hänsyn till Codex Upsaliensis, ändå har utgivarna inte sällan kunnat konstatera att det där finns genuina och värdefulla läsningar.

Projektets mål är att antingen visa att det är Codex Upsaliensis som står originalversionen av Edda närmast eller att handskriften verkligen utgör en drastisk förkortning. I det förra fallet verkar den uppfattning stämma att någon, troligen Snorre själv, har utvidgat och förbättrat texten i en senare version som ligger till grund för de andra handskrifterna. I det senare fallet återstår att besvara frågan om vilket syfte en radikal förkortning skulle kunna ha.

Den njugga inställningen till Codex Upsaliensis har haft negativa följder för forskningen om nordisk mytologi. Men den har också lett till att handskriftens text har underskattats litterärt. D.O. Zetterholm påpekade 1949 att den har en alldeles egen och konsekvent stil ”som det är av intresse att studera för dess egen skull”. Ett halvsekel senare är det dags att detta görs, om inte annat för att visa att Sverige förtjänar att ha Codex Upsaliensis bland sina bokskatter.

För att göra Codex Upsaliensis mer tillgänglig för forskare och allmänhet kommer dessutom dels en normaliserad isländsk version, dels en översättning till svenska (eventuellt också till engelska) att framställas. Dessa skall göras tillgängliga tillsammans med bilder av hela handskriften som redan nu säljs på CD-ROM. Inför och under den stora internationella konferens om isländska sagor, vilken nästa gång äger rum i Uppsala 9–15 augusti 2009, kommer också Uppsala universitetsbibliotek ordna en särskild utställning av Codex Upsaliensis och sina andra isländska handskrifter. Ett särskilt tema vid konferensen utgörs av forskningen runt Codex Upsaliensis.

Forskningsprogram

Snorre Sturlassons Edda är känd från fyra fullständiga handskrifter med källvärde, Codex Upsaliensis (U), Codex Regius (R), Codex Trajectinus (T) och Codex Wormianus (W). Dessa fördelar sig på två versioner, med U som ensam representant för den ena medan de övriga uppvisar stora gemensamma likheter.

Forskningsläget för handskriftstudier av Edda är gynnsamt genom facsimilutgåvor, diplomatariska utgåvor och goda kritiska utgåvor (Finnur Jónsson 1931 och Faulkes 1988, 1991, 1998 m. litt.), jämte specialstudier av T (Van Eeden 1913) och av W (Johansson 1997).

Specifika mål

Projektets syfte är att analysera relationen mellan U och de andra tre handskrifterna R, T och W. Det primära målet är att söka ett svar på frågan om den markant kortare U speglar en tidigare version av Edda, d.v.s. ligger närmare en preliminär framställning av Snorre, eller om kompressionen beror på en sekundär förkortning av den version som föreligger i R, T och W. Syftet bakom antingen förlängningen av U-versionen eller förkortningen av RTW-versionen måste också undersökas.

Områdesöversikt

De medeltida textverken (Wendt 2006:258 f.) är med mycket få undantag bevarade i avskrifter, ofta i flera led. Det är i de flesta fall svårt att avgöra när de har författats, eftersom de i regel inte kan knytas till en särskild person, och vissa delar kan dessutom under en tid ha levat i muntlig form innan de fästes i skrift. Därför är det ofta svårt att avgöra avståndet mellan textverk och textbärare. Edda utgör ett undantag i detta avseende. Verket har en känd upphovsman, Snorre Sturlasson, och man har räknat med att han producerade Edda runt 1220. Det är inte troligt att prosaberättelserna bygger på en längre muntlig tradition, utan de produceras sannolikt av Snorre vid tillkomsttiden utifrån de källor han hade tillgängliga. U, den äldsta textbäraren, brukar dateras till tiden runt 1300–25, alltså 80–105 år efter att Edda skrevs (t.ex. Thorell 1977:IX). Det är ovanligt att tidsavståndet mellan textverk och textbärare kan inramas så pass exakt.

Edda består av fyra delar: Prolog, Gylfaginning, Skáldskaparmál och Háttatal, som alla är av delvis olika karaktär. Mittendelarna har dialogiska inslag och det har ofta påpekats att Snorre kunde ha lärt sig dialogformen för förmedling av kunskap genom Elucidarius. Vissa formuleringar och metaforer kan ha sina rötter i samma verk (se Jón Helgason 1957:31; jfr Gunnar Ágúst Harðarson 1989:23–24). Även en del av Snorres källor bland Eddadikterna använde sig av samma klassiska dialogform. Andra direkta förebilder har man inte kunnat utpeka när det gäller Snorres lärobok i skaldekonsten även om det påpekats att Prologen använder idéer som uppenbarligen har sina rötter i europeiska latinkällor samt att hans Háttatal hade en förebild i Háttalykill inn forni (Faulkes 1988:xiv, xxi ff.).

Textbärarna RTW ligger tillräckligt nära varandra för att representera ett och samma textvittne, även om W i viss mån avviker (se Johansson 1997:36 ff. m. litt.). U är däremot helt klart exempel på ett annat textvittne:

The text in U is throughout very different from the others. It has been subject to extensive verbal shortening, with the result that in many places the text hardly makes sense. Various passages that are in the other manuscripts are lacking, and much of the material that is included is in a different order. Háttatal is incomplete. (Faulkes 1988:xxx)

Det etablerade sanningen har i modern tid varit att U drastiskt förkortats utifrån en förlaga till de andra manuskripten. Tidiga, främst tyska forskare menade istället att det är U som ligger närmast ursprungsversionen (se forskningsöversikt i Müller 1941:10). Finnur Jónsson tillbakavisade från 1898 denna åsikt ”med harm och kraft” (Zetterholm 1949:6 f.). Finnurs standardutgåva av Edda (1931) fastställer den i dag allmänt rådande meningen. Han uttrycker sig inte sällan kategoriskt, som t.ex. i frågan om U skulle kunna utgå från ett koncept (s. xxxi): ”Men dette kan ikke være riktigt. [Det] strider [...] imod alt, hvad der ellers vides om bøgers istandbringelse på Island [...]”. Men påståendet bortser från att Edda är unik. Det är den enda bevarade nordiska lärobok som inte tycks ha någon enskild kontinental (klassisk) förebild. Andra bevarade läroböcker från medeltiden är översatta (t.ex. Elucidarius) eller skrivna som nordiska versioner av klassiska läroböcker (t.ex. Speculum regale) – om de inte lästs på latin. Snorre hade allmänna förebilder i verk om grammatik och retorik, men inget sådant om metrik eller diktarspråket i sin helhet. I sina kunga-sagor byggde Snorre på utförliga verk av äldre författare och i vissa tillfällen kopierade han (eller lät kopiera) längre avsnitt. Så verkar inte ha skett i Edda.

Müller försökte 1941 bevisa att Finnur Jónsson hade fel men utan att återgå till äldre forskares enögda syn på vilket textvittne som är det ursprungliga. Müller (s. 148 ff.) menade istället att båda versionerna har Snorre som upphovsman och att författaren alltså reviderat sitt eget utkast. Tyvärr kom hans avhandling och dess eleganta försök till lösning att förbises p.g.a. kriget och ännu har ingen på allvar prövat hållbarheten i resonemanget. Inte i någon senare utgåva tas heller ordentlig hänsyn till U (se Holtsmark & Helgason 1976:vii, Faulkes 1988:xxxii), vilket har haft negativa följder för vår uppfattning om U:s bidrag till kunskapen om norrön mytologi (påpekat av bl.a. Dillman 1992, 2003).

Faulkes, som senast har givit ut Edda, skriver (1988:xxxi): ”There has been much discussion as to whether U or R and T best preserve the Edda as it was written by Snorri, but there is little on which to base a rational judgement.” Han är alltså pessimistisk vad beträffar utsikterna att avgöra frågan, men hans misströstan är möjligen inte befogad. Genom att mer förutsättningslöst närma sig U som textbärare har Judy Quinn (2000) visat att det går att göra viktiga upptäckter men att de kritiska utgåvorna snarast är ett hinder. Hon skriver (s. 84): ”The Upsaliensis text is significantly different, its mythological perspective scattered among footnotes, or ignored altogether not only in translations of the poem but also in editions.”

Frågan om den relativa kronologin mellan textbärare av olika längd har forskningen tidigare i regel sökt lösa ”internt”, d.v.s. man har hållit sig till jämförelser mellan U och RTW och försökt fastställa vilken bearbetningsriktning som från förnuftssynpunkt framstår som sannolikast. Det kan vara en användbar metod. Men vid analyserna blir det också nödvändigt att sätta in frågan om relationen U-RTW i en större kontext. Det finns åtskilliga andra belägg i norrön litteratur för olika versioner av samma verk eller för textinslag som är direkt beroende av varandra.

Flera forskare har kommit med generella påståenden om hur den relativa kronologin i sådana fall kan avgöras, men till grund för påståendena ligger inte sällan kvalitetsbedömningar och icke motiverade axiom snarare än vetenskapligt motiverade kriterier. Typiska exempel möter ofta hos Finnur Jónssons syn på och argumentation kring U:s relation till RTW i fallet Edda. I fallet Fóstbrœðra saga hävdar han den korta versionens prioritet framför den längre primärt med påståendet att den förra ”ubetinget er bedre og står på et ældre trin end den anden og således giver os den ældste tekst af sagaen, der nu haves”, bl.a. är den ”kortere fremstilling mere kærnefuld og netop derfor mere gammeldags”, medan den längres egenart karaktäriseras av ”skrækkelige smagløsheder” och ”står i den skarpeste strid med den rigtige sagastil” (inledning till Hauksbók 1892–96:lxxv–lxxvi). För den korta versionens prioritet framför den långa i fallet Gísla saga betonar Finnur det faktum att S den senare är ”meget vidtløftig, indeholder ganske uvedkommende ting, begynder ved en urimeligere tidspunkt, har udtværede dialoger og efterklassiske tog til lands og til vands” (1923:453). Det är förvisso konkreta påståenden, men Finnur belägger inte deras relevans för datering eller relativ kronologi. Moderna forskare använder inte lika värderande ord, men bygger likväl ofta – det är tydligt inte minst i fallet Edda – på slutsatserna hos de forskare som argumenterat på detta vis.

Projektbeskrivning

Projektet planeras som ett samarbete mellan fyra forskare, alla specialister på olika aspekter av medeltida texter. Henrik Williams har verkat som runolog och nordisk filolog. Daniel Sävborg är litteraturvetare med två större monografier om fornvästnordisk litteratur bakom sig. Lasse Mårtensson har nyligen lagt fram en metodiskt innovativ avhandling om skrivar- och handskriftsanalys. Heimir Pálsson har sällsynt lång och bred erfarenhet av såväl isländsk litteratur i äldre tid som av läromedelsskrivande. För två av dem (Sävborg och Mårtensson) söks finansiering från VR. Som motfinansiering är Institutionen för nordiska språk vid Uppsala universitet beredd att ställa upp med full kostnadstäckning för de två andra projektmedlemmarna: hela forskningsdelen inom anställningarna för Williams (65 %) och Pálsson (30 %). Av detta skäl är Sävborgs och Mårtenssons delar av projektet beskrivna mer ingående nedan än Williams’ och Pálssons.

Edda har hittills främst diskuterats utifrån frågor om datering, tillkomsthistoria, reception, både av metriken och gudaläran, författarens källor och hans (mytologi-)historiska pålitlighet. En lika viktig sida har fått mindre uppmärksamhet. Snorre skrev inte först och främst en mytologi utan en lärobok i skaldekonst, metrik samt poetisk stil och struktur. Han författade därmed såvitt bekant den första nyskapande läroboken på isländska. Den kom knappt 100 år efter att Ari Þorgilsson skrev sin Íslendingabók, den första inhemska historieboken. Några årtionden senare (kanske kring 1150) skrevs Den första grammatiska avhandlingen, men under 1100-talet är det först och främst historieskrivningens utveckling vi kan följa. Grammatisk litteratur fick sedan sin blomstringstid under 1200-talet, kanske under inspiration från Snorres stilistik i Edda. Textverket Edda som lärobok kommer att analyseras av Heimir Pálsson med intentionen att klarlägga den plan författaren har följt och de villkor han arbetat under. Särskilt noga kommer studeras hur stoffet är disponerat i de två versionerna för att se om det verkar finnas en pedagogisk medvetenhet bakom en utvidgning i RWT eller en förkortning i U.

De båda textvittnena undersöks litterärt och stilistiskt av Daniel Sävborg. Zetterholm (1949:9) påpekar att U har en alldeles egen och konsekvent stil ”som det är av intresse att studera för dess egen skull”. Härvid genomförs analyser grundade i såväl medeltida retorik (se t.ex. Murphy 1974) som i moderna stilistiska och narratologiska analysmetoder.

Men särskild vikt kommer att läggas vid ett studium av andra norröna texter som föreligger i både kortare och längre versioner, där man vet vilken som är äldre. Målet i denna del av projektet är att skapa en modell för hur norröna prosatexter förändras och att finna kriterier för att avgöra den relativa kronologin mellan varianter av samma text. En utgångspunkt är den medeltida retoriken och de medeltida skrifter som beskriver hur texter kan bearbetas för att uppnå större estetisk kvalitet eller retorisk effekt. Inom latinsk medeltidsretorik diskuteras både förkortning och ut-vidgning, liksom andra tekniker att omarbeta texter (se t.ex. Barnes 1977; för amplificatio se även Zetterholm 1949:92). Ett studium av principerna bakom dessa metoder för textbearbetning bör kunna ge nycklar till förståelsen av relationen mellan U och RTW. Denna undersöks genom att ett antal avsnitt väljs ut och analyseras. Målen är att:

  1. förteckna skillnaderna mellan textvittnena och mer systematiskt än tidigare beskriva deras art,
  2. fastställa det litterära ideal och den retoriska effekt som kännetecknar U i jämförelse med såväl RTW-versionen som den norröna litteraturen överlag,
  3. utifrån de litterära skillnaderna försöka fastställa olikheterna i syfte mellan U och övriga textvittnen av Edda,
  4. försöka finna kriterier för att avgöra den relativa kronologin mellan textvittnena – vilket är äldst och vilket eller vilka är en bearbetning därav?

En viktig metod är jämförelser med andra norröna varianttexter där den relativa kronologin är säkerställd. Eftersom Edda har koppling till både berättande norrön originallitteratur och lärd översättningslitteratur bör verk från flera genrer analyseras. Några exempel skall ges. Islänningasagorna kan lämpligen representeras av Egils saga. Handskriftfragmentet theta av denna dateras till mitten av 1200-talet och står därmed sagans tillkomsttid mycket nära; huvudhandskriften M är däremot ett århundrade yngre (se Sigurður Nordal 1933:LXXXII ff.). Skillnaderna mellan den äldre och yngre versionen i utvalda avsnitt bör systematiskt förtecknas och analyseras. Odd Snorressons Óláfs saga Tryggvasonar är en av den norröna litteraturens äldsta konungasagor, skriven vid slutet av 1100-talet på latin och översatt till isländska kort efteråt. Tydliga förebilder i kontinental krönikelitteratur och hagiografi kan påvisas (se Lönnroth 1993:99). Verkets skildring av slaget vid Svolder är den direkta förlagan för Snorre Sturlassons skildring i Heimskringla, skriven ca tre decennier senare vid en tid då den inhemska sagaprosan redan odlats intensivt i åtskilliga konungasagor. Analyser av parallella avsnitt bör också göras av de två versionerna av Mágus saga, en riddarsaga med utländsk förlaga. I en av versionerna sägs vid slutet explicit att denna utgör en bearbetad version av en befintlig text (Mágus saga 1858:176). I alla dessa fall kan vi alltså jämföra versioner av samma norröna text där versionernas relativa kronologi är säker.

Analyserna bör svara på frågor av följande slag: Kännetecknas bearbetningarna av förkortning eller utvidgning? Vad stryks respektive tillförs? Vilka retoriska, stilistiska och narratologiska förändringar görs? Finns generella tendenser på dessa punkter? Skillnaderna mellan den äldre och yngre versionen bör vid dessa undersökningar förtecknas och systematiseras för fastställande av eventuella generella tendenser i hur norrön litteratur förändras genom bearbetningar över tid. Slutsatserna på dessa punkter bör därefter appliceras på frågan om U:s relation till RTW i fallet Edda. Samtidigt måste också genreaspekten vägas in, då det inte är självklart att tendenser för en genre är giltiga för en annan. Bearbetas didaktiska verk som Elucidarius på ett annat sätt än sagatexter som Egils saga och berättande översättningsverk som Mágus saga? Vilken av dessa texter står Edda genremässigt närmast? Verket har i all hittillsvarande forskning betraktats som ett inhemskt sagaverk, och relationen mellan U och RTW har liknats vid relationen mellan olika versioner av inhemska sagor. Men Edda är inte en saga. Det är en lärobok, ett verk med explicit didaktiskt syfte. Det är också ett verk med innehållslig (instruktionerna i konsten att dikta) och formell (dialogformen) relation till kontinentala verk (poetologiska och retoriska skrifter), varför det inte fullt ut kan betecknas som ett rent inhemskt verk på samma sätt som islänningasagorna. Samtidigt byggs stora delar av texten upp av berättelser med inhemskt ursprung, varför något slags relation till den inhemska sagalitteraturen ändå är obestridlig. Frågan om Eddas genretillhörighet och genrerelationer blir ytterligare en fråga att diskutera ur litterärt perspektiv. En sådan genreanalys har hittills inte gjorts. I denna bör knytas an till såväl Ben-Amos’ (1976) genreteori kring folkspråklig traditionell litteratur som till mer generella genreteoretiska verk (främst Fowler 1982, som vid åtskilliga tillfällen kommer in på just medeltida genrer).

Textbäraren U kommer också att ingående undersökas kodikologiskt och grafonomiskt av Lasse Mårtensson. Huvudfrågan i undersökningen kan formuleras på följande sätt: I vilket förhållande står textbäraren U till textverket Edda? För att svara på denna fråga måste man dock först svara på frågan hur textbäraren U förhåller sig till steget mellan verk och bärare, d.v.s. textvittnet. Då U representerar ett textvittne, som är avsevärt kortare än det som representeras av övriga textbärare, är dess tillkomsttid en central fråga: Har det textvittne som återges i U uppkommit i samband med tillkomsten av textbäraren U, eller förelåg detta textvittne redan i förlagan till U? Om det sistnämnda scenariot är riktigt är U en kopia av ett äldre textvittne, och om man sedan ungefärligt kan datera den textbärare som var förlaga till U skulle man komma nära tiden för detta textvittnes uppkomst, och kunna placera detta i tid i förhållande till författandet av textverket Edda. Om det däremot visar sig att U utgör den ursprungliga textbäraren för detta textvittne, återger handskriften inte någon ursprunglig version. Det framstår därför som avgörande att undersöka frågan om hur U:s förlaga har varit utformad.

Att ta reda på hur en förlorad förlaga kan ha sett ut är naturligtvis en svår uppgift. Vissa undersökningar av bevarade medeltida förlagor och avskrifter har gjorts (t.ex. Hagland 1967, på diplom), men problemet är att resultaten inte utan vidare kan generaliseras. För det första förekommer individuell variation hos den enskilde skrivaren, och för det andra påverkade sannolikt textens genre den närhet med vilken man följde förlagan. Dessa variabler är svåra att komma tillrätta med då mycket få medeltida förlagor och avskrifter finns bevarade (t.ex. är AM 221 fol. förlaga till AM 234 fol. för Jóns saga helga), och man måste för varje handskrift göra en enskild bedömning.

Det finns metoder att undersöka förhållandet mellan en avskrift och dess förlaga, även om förlagan inte finns bevarad. Sådana undersökningar har haft framgång genom noggranna undersökningar av tre aspekter: kodikologi, paleografi (både mikro- och makropaleografi) och ortografi (t.ex. Lindblad 1954). Det första steget är att utifrån kodikologiska kriterier kontrollera hur handskriften är uppbyggd avseende lägg, därefter undersöks ifall några lakuner föreligger. Nästa steg är att se hur handskriftens innehåll fördelar sig på läggen, för att därigenom ta reda på om handskriften har producerats i den ordning som den följer i dag.

Det har i tidigare forskning förts en intensiv debatt om hur paleografiska resp. ortografiska särdrag i medeltida handskrifter bör tolkas (se Mårtensson 2007:75–83). De flesta har dock varit överens om att paleografi, synnerhet på mikronivå, ger de säkraste upplysningarna vid skrivarattribution, då påverkan från förlagan här bedöms som mycket ringa, varför skrivarens individua-litet framträder tydligast. Ortografin har bedömts som ett mer osäkert instrument vid skrivarattribution, då risken för interferens från förlagan här bedöms som större (t.ex. Westlund 1974:60 och Johansson 1997:128). Just detta faktum gör ortografin till det viktigaste redskapet för att skapa sig en bild av förlagan. En medeltida handskrift innehåller, då det i de flesta fall är fråga om en avskrift, flera kronologiska lager, dels från skrivaren av det aktuella manuskriptet, dels från förlagan till detta. Hur stor denna interferens är måste bedömas i varje enskilt fall, eftersom skrivare uppvisar stor individuell variation i detta avseende (se t.ex. Jansson 1944:99). Det har dock visat sig att vissa delar av en handskrift ofta demonstrerar större tendens till interferens från förlagan än andra, nämligen en handskrifts inledning resp. då skrivaren återupptar arbetet efter en paus. Skrivaren följer ofta förlagan mer slaviskt då han inleder sitt arbete för att därefter gradvis frigöra sig och låta sin egen ortografi ta över (se t.ex. Lindblad 1954:IX f.). Därmed är det av största vikt att undersöka inledningen av U, samt de platser där det förefaller som om skrivaren kan ha tagit en kortare paus, då interferensen från förlagan sannolikt är störst där.

Den ortografiska undersökningen inleds lämpligen med att undersöka skrivningen av högfrekventa, i regel förkortade ord (Mårtensson 2007:164–84). Skrivarna strävade nämligen ofta efter konsekvens i skrivandet av denna typ av ord (se t.ex. Lindblad 1954:42 f. och Bakken 1997:8). Härigenom skapas en ortografisk profil för handskriften, d.v.s. man får en bild av ifall den präglas av ortografisk konsekvens eller variation i skrivningen av de undersökta orden. Dessutom måste handskriftens olika delar kontrasteras. Präglas t.ex. Gylfaginning och Skáldskaparmál av samma ortografiska norm, eller skiljer de sig åt? Om de skiljer sig kan man räkna med att de har skilda ursprung, och beroende på graden av olikhet kan de ha förelegat i skilda handskrifter då U producerades, eller ha varit sammanförda i förlagan. På så sätt lyckades det Lindblad (1954) att påvisa skilda förlagor för olika delar av Codex Regius av eddadikterna.

Efter den inledande undersökningen analyseras vissa fonetisk-grafematiska faktorer, framför allt sådana fonetiska förändringar som ägde rum under tiden mellan 1220 (tiden för verkets tillkomst) och 1300–25 (tiden för textbärarens tillkomst). Det vore t.ex. av stort intresse att veta hur fonemen /o-med-hake/ och /ø/ resp. /æ:/ och /ø:/ betecknas, då dessa bör ha funnits kvar när Edda skrevs men ha sammanfallit i /ø/ resp. /æ:/ vid tiden för U:s tillkomst. Om en konsekvent åtskillnad görs i beteckningen av dessa fonem verkar det sannolikt att U är en avskrift av en gammal förlaga, där dessa fonemdistinktioner förelåg. Vissa ortografiska iakttagelser görs förvisso i Thorell (1977:X–XIV), men de är alltför ytliga för att man ska kunna uttala sig i förlagefrågan.

Henrik Williams kommer att undersöka texten i U från nyfilologisk synpunkt (Haugen 2004:88 f.). Tidigare filologisk metod har visat sig vara destruktiv för förståelsen av denna textbärare. Den äldre fixeringen vid att fastställa s.k. ursprungliga läsningar har inneburit att framställningen i U har lämnats utan avseende. Det är också lätt att underskatta komplexiteten i U.

I Gylfaginning är texten visserligen markant kortare, men Faulkes påstående (1988:xxxii) att ”there is often little verbal correspondence, especially between U and the others” är förenklat. En förstudie av några avsnitt visar tvärtom att nästan alla ord som verkligen finns i U har en exakt lexikal motsvarighet eller semantisk ekvivalent i t.ex. R. Direkta avvikelser är få, och kan stundom förklaras med att U bevarar en variant känd från andra textbärare, av Edda eller andra textverk. Ibland har redan äldre forskning fäst avsikt vid dessa varianter som ursprungligare, men det finns bevisligen fler upptäckter att göra. Dessutom innebär överensstämmelserna att det föreligger goda möjligheter att i detalj studera förhållandet mellan innehåll och textuell form i U jämfört med RTW.

I Skáldskaparmál är läget ett annat, åtminstone vad makrostrukturen beträffar. Den från övriga textbärare avvikande ordningsföljden för kapitlen har observerats redan tidigare. Faulkes (1998:xliii) nämner här explicit möjligheten att U kan utgå från en tidigare version, ev. föreliggande i form av lösa pergamentsblad i godtycklig ordning.

Mellan Skáldskaparmál och Háttatal återfinns en del annat material, bl.a. den s.k. Andra grammatiska avhandlingen som också finns avskriven i W. Men i detta fall är det U som är mest fullständig och den moderna utgåvan utgår från dess version (Raschellà 1982:20). Här saknas varje form av förkortande tendens i U. Háttatal slutligen innehåller i fullständig form de första 56 av 102 strofer, sedan slutar texten abrupt. Förkortningstendensen liknar här varken den i Gylfaginning eller i Skáldskaparmál.

Det föreligger som redan påpekats vissa avvikelser i U:s text. Även de som saknar motstycke är dock av intresse, vilket Judy Quinn (2000:84 ff.) har lyckats demonstrera i sin analys av hur Völuspa i U:s version framträder som mer ”sympatisk” mot marginaliserade grupper i mytologin. Ännu viktigare är vad som skulle kunna kallas Roði-problematiken. I Gunnlöd-episoden i Skáldskaparmál benämns Odens borr Rati i RTW, vilket har stöd av Hávamál, men i U är namnformen Roði. Detta framstår som en ”sämre” form och är diagnostiskt mycket viktig. Såsom Müller (1941:15) redan har påpekat kan man snarare vänta sig förbättringar än försämringar vid en revisionsprocess. Skulle det visa sig att U har ett markant större antal ”sämre” former av t.ex. namn är detta ett argument för att handskriften representerar ett tidigare stadium av Edda än RTW. Samtliga belägg av denna typ kommer att undersökas.

Allt arbete inom projektet bidrar till och förutsätter de andra delarna. Pendeln svänger kontinuerligt mellan undersökningen av textverk, textvittne och textbärare, med en övergripande filologisk metod som genomgående tema.

Betydelse

Snorres Edda är ett centralt verk i flera avseenden och utgör ett av de relativt få nordiska bidragen till världslitteraturen. Att fastställa hur detta textverk har tillkommit och reviderats bör vara av central betydelse. Dessutom har ett av de två textvittnena, representerat av U, i stor utsträckning ignorerats i den moderna forskningen.

Förhållandet mellan korta och långa versioner har också en relevans utöver frågan om den relativa kronologin för Eddas olika textvittnen. Det utvecklande av nya metoder som det ovan beskrivna arbetet innebär får konsekvenser för norrönforskningen generellt. Många sagor finns i flera versioner utan att enighet har kunnat nås kring den relativa kronologin dem emellan. Genreanalysen av Edda påverkar all forskning kring detta problemkomplex.

De paleografiska och andra skrivarcentrerade metoder som i andra fall har använts för att belysa relationen mellan textbärare har i mycket begränsad utsträckning tillämpats för att bestämma relationen mellan de olika Edda-handskrifterna eller för att belysa U:s egenart och dess förlaga. Detsamma gäller moderna filologiska metoder. Härigenom kan ny kunskap om medeltidstexter vinnas, med implikationer för annan filologisk forskning, inte bara nordisk.