Filologi och runologi

Studier av våra äldsta språkliga minnesmärken, namnen, runinskrifterna och de äldre handskrifterna har en lång tradition i Uppsala.

De nordiska språkens framväxt

Inom filologi och runologi, undersöks det hur danska, färöiska, isländska, norska och svenska har vuxit fram under 2000 år. Främst studeras tidiga texter, men även dialekter och namn som är spännande källor till vår kunskap om hur språk sett ut och hur de förändrats.

Vid Institution för nordiska språk vid Uppsala universitet forskar språkhistorikerna främst inom tre områden: fornisländska, fornsvenska och runologi, men även svenska och isländska efter medeltiden fram till nutid uppmärksammas. 

Filologiskt inriktade forskare koncentrerar sig mer på ett språkstadium i en eller en grupp texter, till exempel fornsvenska eller fornisländska handskrifter som Snorres Edda från medeltiden (1100-1500) samt runinskrifter som Rökstenen från tidig vikingatid (800-talet).

Själva tolkningen av dessa texter, som ofta är en ren detektivuppgift, kan då hamna i fokus. Ett annat delområde utgörs av analysen av själva skriften i sig (paleografi och grafonomi) samt förhållandet mellan olika versioner av samma text.

Namn är en viktig del av äldre texter och kan studeras av språkhistoriker som ofta använder sig av tvär- eller mångvetenskapliga metoder och teorier.

Läs mer om namnforskning här

Senast uppdaterad: 2022-02-09