Månadens forskare: Sofia Pereswetoff-Morath
När jag var barn, fanns det inget som intresserade mig lika mycket som skrift.
Mina syskon fick ofta uppgiften att hitta på hemliga alfabet och skriva brev till mig, som jag skulle knäcka. Det här var en återkommande lek, och jag tror att det är samma barnsliga glädje jag kände då som är drivkraften i min forskning idag. Denna gäller nämligen de mest svårlästa runorna och de mest svårtolkade raderna i inskrifterna på vikingatida runbleck.
Med runbleck menas små metallplattor med runinskrifter, som hade som funktion att avvärja något slags ont. De var alltså vikingarnas sätt att möta sådana hot som sjukdomar och olyckor. De flesta runbleck kommer från svensk mark, och också de absolut äldsta (från 700–900-talet) kommer från Sverige. Ett litet antal är känt från Danmark, och några kommer från de platser där vikingarna närvaro var särskilt påtaglig, såsom Orkneyöarna eller Staraja Ladoga och Novgorod i dagens Ryssland.
Runblecken uppmärksammades egentligen först på 1900-talet och är alltså ett nytt fenomen i runologin. (Runstenar har man exempelvis forskat på i åtminstone 400 år.) De ligger därför fortfarande något utanför runologins grepp: deras inskrifter kan ibland ha flera skilda tolkningar eller till och med helt sakna tolkningar, och detta resulterar i att man inte riktigt vet vad det är de säger.
Jag ser det som min uppgift att avgöra vilka läsningar och tolkningar som är sannolika och vilka som inte är det. Detta gör jag med hjälp av traditionella filologiska metoder men förhoppningsvis med särskilt stor stringens. Runblecken undersöker jag i stereomikroskop, och det tillåter mig att förse dem med säkrare läsningar. Vad gäller tolkningarna, kontrollerar jag t.ex. betydelser inte bara med hjälp av ordböcker, utan också med de källor som ordböckerna baseras på. I några fall finner jag nya eller snarare bortglömda betydelser. Resultatet blir oftast säkrare läsningar av runor samt i några fall nya tolkningar.
Jag märker att varje nytt försök att tolka en vikingatida inskrift gör mig till en bättre språkhistorisk och textlingvistisk pedagog.