Månadens forskare: Carin Östman
Min forskning handlar om språket i skönlitteratur. En litterär text bygger upp en fiktiv värld, och befolkar den med händelser, personer och röster. Och allt detta förmedlas språkligt till läsare – hur går det till? Dessa språkliga medel är jag intresserad av och försöker beskriva.
Det finns förstås många olika sätt att bjuda in en läsare till en fiktiv värld, och ett sätt är det som Selma Lagerlöf använder i inledningen till Kejsarn av Portugallien. Här finns en tydlig huvudperson, Jan Andersson i Skrolycka, som möter direkt i inledningen, och som läsare får vi på en gång tillgång till hans inre; vi får se och känna detsamma som honom – ett sätt att dra in läsaren i den fiktiva världen! För att uppnå detta använder Selma Lagerlöf många konkreta beskrivningar, många upprepningar, värderande uttryck och kontraster.
En helt annan typ av berättarteknik möter till exempel i Lena Anderssons roman Egenmäktigt förfarande. Medan berättaren i Kejsarn av Portugallien framträder som engagerad och som positivt inställd till huvudpersonen, ger berättaren i Egenmäktigt förfarande snarast en ganska distanserad och nästan avståndstagande bild av huvudpersonen. Huvudpersonen Ester Nilsson får komma till tals, men på något sätt på berättarens villkor. Min forskningsfråga här är hur den kyliga och distanserade bilden gestaltas språkligt – vilka språkliga verktyg använder Lena Andersson för att styra läsarens uppfattning om Ester Nilsson?