Månadens forskare: Staffan Nyström
Jag är professor i nordiska språk med inriktning mot namnforskning sedan 2008. Min egen forskning har mest kretsat kring svenska ortnamn men jag är intresserad av namn i vidaste bemärkelse, såväl enskilda namn som själva fenomenet namn. Jag vill peka på fyra aspekter på namn och namnforskning som särskilt roar mig.
Teori
Vad är ett namn? Vad menar vi med att ett namn ”betyder” något? Har namn betydelse eller har de bara referens? Hur fungerar vårt inre, mentala onomastikon? Hur samverkar det med vårt lexikon i övrigt? Mitt intresse för teoretiska frågor och för namnens ställning i språksystemet har lett till studier med semantisk, psykolingvistisk och terminologisk inriktning. Handböckerna lär oss att namn är primära eller sekundära, valda eller bildade, enledade eller tvåledade, sammansatta, avledda, elliptiska m.m. Hur hänger dessa begrepp ihop med hur namn, ord och andra språkelement är organiserade i hjärnan? I praktiken visar det sig ofta att t.ex. tillämpning av begreppen vid kategorisering av enskilda namn leder till knepiga teoretiska överväganden.
Terminologi
Vår inhemska, svenska namnterminologi är svårbemästrad nog men än värre – i alla fall annorlunda – blir problemen när man lyfter dem till ett internationellt plan. Jag leder en av FN-organet UNGEGN:s arbetsgrupper, The Working Group on Toponymic Terminology, som arbetar med ett glossarium med språkliga och standardiseringstekniska termer inklusive definitioner av dessa på de sex FN-språken. Syftet är förstås att underlätta tanke- och erfarenhetsutbyte över språk- och nationsgränser och i möjligaste mån undanröja missförstånd som lätt uppkommer utan en gemensam referensram. Jag medverkar också i en terminologisk grupp som inom ramen för ICOS (The International Council of Onomastic Sciences) sammanställer en terminologilista med definitioner på engelska, tyska och franska.
Namnvård och namnplanering
Tillämpad namnforskning ligger mig varmt om hjärtat. Mitt arbete som ordförande i Stockholms stads namnberedning, som ledamot i det nationella Ortnamnsrådet och som delegat i FN:s ortnamnsorgan har ökat mitt intresse för namnens roller i dagens samhälle. Namn på gator, kvarter, områden och andra, ofta yngre, namn i urbana miljöer hamnar då lätt i fokus. Sådana namn tillkommer normalt sett inte spontant utan genom planerad beredning och formella beslut. Namnens etymologi är i regel oproblematisk och deras ursprung är känt. Men istället väcker dessa ortnamn – och inte minst vägen fram till dem, från idé till beslut – andra frågor. Hur skiljer sig namnforskarens, namnplanerarens och namnbrukarens syn på och relation till namnen – om den gör det? Vad är namnen egentligen till för? Vems idéer, behov, visioner och önskemål ska tillgodoses? Hur påverkar politiska och kommersiella krafter namnen? Vem bestämmer? Vad är ett ”bra” namn?
Namn som kulturbärare
Det jag sagt ovan betyder förstås inte att jag saknar intresse för landsbygdens namn eller äldre namn – tvärtom. I flera kulturhistoriskt inriktade böcker har jag sammanställt och analyserat lokala ortnamnsförråd, främst naturnamn, ägonamn och s.k. smånamn, i syfte att tolka och kommentera dem och att inspirera till fortsatt dokumentation av namn genom att visa hur de ger oss inblick i äldre tiders agrarsamhälle, odling, ängsbruk, jakt, fiske, flora och fauna, hantverk, samfärdsel, skrock och folktro, persongalleri och mycket annat.