Månadens forskare: Mathias Strandberg
I mitt avhandlingsarbete om accentueringen av sammansatta ord i de skånska dialekterna har jag haft tillfälle att kombinera tre av mina huvudsakliga forskningsintressen: dialektologi, fonologi (ljudlära) och etymologi (läran om ordens ursprung och historia).
Svenskan har två s.k. ordaccenter – distinkta melodier som enskilda ord uttalas med och som gör att vi kan skilja mellan t.ex. búren (av bur) med accent 1 (också kallad akut accent) och bùren (av bära) med accent 2 (också kallad grav accent). I den centrala standardsvenskan har sammansatta ord så gott som alltid accent 2. Skånemålen uppvisar däremot ett intrikat system där både accent 1 och accent 2 förekommer i sammansättningar, och den tidigare forskningen har bara delvis kommit till rätta med denna variaton. I min avhandling undersöker jag variationen mellan accent 1 och accent 2 hos sammansättningar ur ett etymologiskt perspektiv. Bl.a. visar jag att sammansättningar där förleden ursprungligen har varit tvåstavig men blivit enstavig genom bortfall av andra stavelsen har accent 1 i Skånemålen, t.ex. hó-dyna ‘huvudkudde’ (av fornöstnordiskans hovudhdyna). Jag argumenterar också för att den huvudbetoning av efterleden (t.ex. stenhús) som påträffas i äldre dialekt i delar av Skåne är utvecklad ur en speciell variant av accent 2-melodin, där en hög ton vilar på stavelsen efter den huvudbetonade. Denna höga ton har kommit att uppfattas som en huvudbetoning.
När vi frågar oss varför språket ser ut eller beter sig på ett visst sätt i dag står svaret ofta att finna i språkhistorien. Äldre tiders språk, t.ex. de nordiska fornspråken, är alltså inte “bara” intressanta i sin egen rätt utan också oumbärliga för vår förståelse för vårt nutida språk. Bl.a. därför är det viktigt att det bedrivs forskning och undervisning i språkhistoria.