Genom den hypo-determinerande skogen – fallet nordiska språk

Ansvarig: Ulla Stroh-Wollin
Finansiär: Vetenskapsrådet
Projektperiod: 2018–2021

Populärvetenskaplig sammanfattning

Det finns språk som gör grammatisk skillnad mellan substantivbaserade uttryck med bestämd och obestämd betydelse och sådana som inte gör det. Till de förra hör t.ex. modern engelska och modern svenska. Här skiljer man mellan å ena sidan a house eller ett hus och å andra sidan the house eller huset. Men det vikingatida nordiska språket gjorde inte denna åtskillnad. Ordet hus kunde då betyda både ’ett hus’ och ’huset’, och det var sammanhanget som avgjorde vad som avsågs.

Projektet handlar om utvecklingen från det tidigare stadiet till det senare. Denna utveckling liknas vid en färd genom en skog, den hypo-determinerande skogen. Ett språk som är determinerande har åtminstone något medel att markera den typ av betydelseskillnad som vi har i t.ex. ’ett hus’ och ’huset’. Men så länge det inte var obligatoriskt att markera skillnaden var språket bara hypo-determinerande. Vid utträdet ur skogen har språket blivit hyper-determinerande, dvs. kräver att skillnaden uttrycks grammatiskt. Nästan alla språk som talas i de västra och norra delarna av Europa har gjort den här färden, men skogen erbjuder flera ingångar och flera utgångar och en rad stigar att välja mellan.

De nordiska språkens färd genom den hypo-determinerande skogen är ett speciellt intressant studieobjekt, eftersom resultatet har blivit ovanligt komplext. Om man jämför fraserna ett gult hus och det gula huset, ser man att svenskan gör skillnad på tre ställen, först i valet av artikel (ett eller det), sedan i valet av adjektivform (gult eller gula) och sist i formen på substantivet (hus eller huset). Men man kan notera att den bestämda frasen motsvaras av det gule hus på danska och gula húsið på isländska. Trots att de nordiska språken är så nära besläktade och var ganska lika innan de påbörjade sin färd genom den hypo-determinerande skogen har de alltså utvecklats åt lite olika håll. Vad var det som hände i skogen? Vad var det som avgjorde vägvalet?

I ett viktigt avseende är de nordiska språken helt lika. De böjer substantiv i bestämd form. Det gör man inte i de övriga germanska språken (som engelska, tyska och nederländska) eller i de romanska språken (som franska, italienska och spanska); huset motsvaras ju t.ex. av the house på engelska, dvs. i engelskan används en fristående bestämd artikel i stället för en speciell form av substantivet. Den här böjningsmöjligheten i de nordiska språken tycks ha uppstått för ca tusen år sedan, och det är det första steget på den utveckling som projektet handlar om; det markerar inträdet i den hypo-determinerande skogen. Några hundra år senare har den passerats.

Det är inte bara grammatiska ord och böjningar som förändras under den här perioden. Det gör även ordföljden i de substantivbaserade fraserna. En viking som skulle resa en runsten över sin avlidne far kunde t.ex. rista (med moderna ordformer och stavning) ”Ulf reste sten denna efter fader sin god”. Det visar att bestämningsord som nu måste komma före substantivet kunde vara efterställda i det vikingatida språket; sten denna motsvaras nu av denna sten, fader sin god av sin gode fader. Det finns all anledning att tro att sådana förändringar i ordföljden hänger samman med att språket blir determinerande.

Projektet handlar delvis om att förstå och tidfästa de enskilda förändringar som nämnts ovan, men också, och inte minst, om att förstå hur de hänger samman och varför de olika nordiska språken utvecklats åt olika håll.

För att få svar på forskningsfrågorna måste man dels noggrant studera de språkliga lämningar vi har från de nordiska språken i äldsta tid, dels försöka tillämpa olika teorier i analyser av skeendet. Språkprov finner vi i runinskrifter och handskrifter från medeltiden. De flesta handskrifter finns också utgivna i tryck. En del material finns samlat i digitala textbaser, t.ex. hela runmaterialet, många fornsvenska texter och en del texter från övriga Norden.