Nordiska seminariet fyller 140 år

Av Marco Bianchi

År 1859 tillträdde gotlänningen Carl Säve som första professor i nordiska språk vid Uppsala universitet. Institutioner i dagens bemärkelse fanns det inte på den tiden utan ansvaret för undervisning och examination i ett visst ämne låg helt och hållet hos respektive professor. Studiegången var helt fri för studenterna och bestod huvudsakligen av professorernas katederföreläsningar.

Vid mitten av 1800-talet började detta gamla system att ifrågasättas, och universiteten insåg att den ökande specialiseringen av ämnena krävde nya undervisningsmetoder. Inom de experimentella disciplinerna fanns det laborationsövningar, men någon motsvarighet till detta saknades i de mer teoretiska ämnena. Lösningen blev att universiteten så småningom införde seminarieövningar som gick ut på att stimulera studenternas inlärning med diskussion och argumentation.

Inspirerat av förhållandena i Tyskland startade Lunds universitet år 1865 ett filologiskt seminarium och tre år senare ett seminarium i nordiska språk. I Uppsala skulle det däremot dröja ytterligare tio år innan de första seminarierna såg dagens ljus. Idén var nämligen inte helt okontroversiell, vare sig i Lund eller i Uppsala, eftersom den innebar obligatoriskt deltagande i seminarieövningarna och således en inskränkning av studenternas akademiska frihet.

Det konkreta arbetet för ett seminariesystem vid Uppsala universitets filosofiska fakultet kom i gång hösten 1875. Efter en ganska hätsk diskussion – en av motståndarna till det första förslaget var professor Carl Säve – påbörjade Filologiska seminariet sin verksamhet höstterminen 1878. Statsanslaget om 3 000 kronor fördelades jämnt mellan seminariets tre avdelningar: klassiska språk, romanska språk och nordiska språk. Inspektor för Nordiska seminariet blev Mårten B. Richert som var nytillträdd professor och efterträdare till Carl Säve på lärostolen i nordiska språk. Uppgiften som seminarieledare denna första termin axlades av den nydisputerade docenten Adolf Noreen, som så småningom skulle ta över professuren i nordiska språk efter Richert.

Som synes innebar införandet av en seminarieverksamhet inte bara ett radikalt ingrepp i undervisningskulturen utan också i hur undervisningen organiserades administrativt. Seminarierna uppbar ett statsanslag och blev på så sätt administrativt och ekonomiskt självständiga organisationer som förfogade över egna lokaler och bibliotek.

Institutionen som administrativ enhet med ansvar för utbildning i ämnet nordiska språk firar således sin 140-årsdag denna höst. Ett nytt arkivfynd gör emellertid att tidpunkten för institutionens födelse kan anges mer exakt. I samband med mitt forskningsarbete i projektet Evighetsrunor hittade jag nämligen Nordiska seminariets kassabok på ett ganska oväntat ställe: i en arkivkartong med diverse anteckningsböcker i samlingen med professor Otto von Friesens efterlämnade papper.

Kassaboken ger en intressant inblick i institutionens allra första veckor. Mycket riktigt är terminens intäkt för Nordiska seminariet 1 000 kronor, alltså en tredjedel av det anslag som tillföll Filologiska seminariet. Utgifterna gick till inköp av inredning och böcker, vaktmästarens lön, ett arvode till föreståndaren (Noreen) samt en premie om 75 kronor till kandidat August Schagerström, sedermera docent i nordiska språk och rektor i Hudiksvall.

Sitt första statsanslag bokförde Nordiska seminariet den 8 oktober 1878. Dagens datum kan därför med fog betecknas som födelsedagen för det som senare skulle bli Institutionen för nordiska språk.

Källor

• De historiska upplysningarna om införandet av seminarieverksamheten är hämtade ur volym 2:1 i Carl Frängsmyrs bok Uppsala universitet 1852–1916 från år 2010.
• Nordiska seminariets kassabok förvaras i Otto von Friesens samling på Uppsala universitetsbibliotek.

Författaren

Marco Bianchi är universitetslektor i svenska språket vid institutionen. För närvarande arbetar han i projektet Evighetsrunor som är ett samarbete mellan Riksantikvarieämbetet och Institutionen för nordiska språk. Där ansvarar han bl.a. för delprojektet Otto von Friesen som runolog.