Månadens forskare: Ulla Börestam
Min forskning: En nordisk språkgemenskap?
I min forskning har jag ägnat mig åt att studera hur den nordiska språk- och kulturkontakten fungerar i praktiken. För att överkomma eventuella brister i grannspråksförståelsen (danska, norska, svenska) ryktas det om blandspråk – ”skandinaviska (?)”, liksom om att nordbor emellanåt föredrar att växla till engelska i samspråk med varandra. Åter andra vitsordar i entusiastiska ordalag hur väl språkförståelsen fungerar. I min avhandling Skandinaver samtalar (1994) visade jag att blandspråk inte var särskilt vanligt. Mer karakteristiskt var istället att man förändrade själva sättet att samtala på. Genom spänd uppmärksamhet, livligare kroppsspråk och omständligare uttrycksval lyckades man såväl förebygga som lösa problem.
Vart är språkgemenskapen på väg?
I en annan studie (Börestam 2008) har jag studerat hur ungdomar (ca 15-20 år) i Reykjavík löser uppgiften när en utlänning frågar efter vägen på danska, norska eller svenska. Alla skolungdomar på Island läser danska, men givetvis även engelska. Experimentet gjordes första gången 1984, och den gången var det en tredjedel som växlade till engelska. Kring sekelskiftet 2000 var det hälften och när studien gjordes sista gången (2006) var det 80 % som växlade till engelska. Uppgifterna belyser en allmän trend, även om vi ska minnas att uppgifterna gäller kortvarig kontakt i tillfälliga situationer. Vid långvariga kontakter fungerar grannspråksförståelsen i regel bättre, och det är definitivt för tidigt att räkna ut den nordiska grannspråksförståelsen.