Månadens forskare: Saga Bendegard
I flera decennier har idealet för svensk myndighetskommunikation varit att alla medborgare ska kunna förstå de texter som kommer från myndigheterna – vare sig det handlar om lagtexter som gäller alla medborgare, eller ett beslut som riktar sig till en enskild person. Det har ansetts viktigt inte minst av demokratiska skäl. Sen Sverige gick med i EU har den här strävan, efter vad som brukar kallas klarspråk, gällt även de svenskspråkiga EU-texterna, som tillkommer genom översättning från andra språk. Men EU-texterna har ändå haft rykte om sig att vara mycket mer svårbegripliga än andra svenska myndighetstexter.
I min avhandling, som jag disputerade på i slutet av september, har jag undersökt hur villkoren för klarspråksarbetet ser ut inom den institutionella kontext som EU-institutionerna utgör. Vilka hinder finns för att uppnå idealet om begripliga texter? Och vilka faktorer finns det som faktiskt underlättar eller stödjer strävan efter ett sådant ideal?
Resultaten visar att klarspråksidealet är starkt, samtidigt som verksamhetens organisation skapar hinder på flera plan för att uppnå detta ideal. De traditionella svenska klarspråksrekommendationerna framstår inte heller alltid som relevanta i det sammanhang där EU-texterna tillkommer. Därför skulle vi behöva en förnyad diskussion om vad klarspråk innebär i vårt samhälle idag. En sådan diskussion skulle vara värdefull inte bara för klarspråksarbetet inom EU utan även för det nationella klarspråksarbetet i Sverige. I förlängningen handlar det här om mycket mer än utformningen av enskilda texter – det handlar om relationen mellan medborgare och myndigheter, och därmed om demokratin.